11. Susanna Alakoski “Svinalängorna” (2006)

Olen täiesti nõutu. Kaanel on veel kirjas, et Svinalängorna on veel “Vinnare av Augustpriset” ja andke andeks! – sotsiaalrealism praegusel ajal! Pane või Ivar-Loga ühte patta ja keeda. Mõtlesin veel tükk aega, et milles asi, miks selline auhind. Kui nüüd erinevaid arvustusi ja artikelid lugesin, sain aru, et põhjuseks on need probleemid ja see õhkkond, mida raamatus kirjeldatakse. Õigemini see, et vastav kirjeldus on seni rootsi kirjandusest puudu olnud. Ja mina leian, et see pole veel kellegi põhjus mingi raamatu eest auhinda anda. “…en roman om klass, integritet och kön som länge efterlysts i den samtida svenska litteraturen” tsiteeritakse tagakaanel GöteborgsPostenit. Kes küll sellise asja järele puudust tundis? Jälle järjekordne naisautor, kes lihtsalt peab kirjutama kirjutama kirjutama ja kes ei suuda oma materjalist sammukestki distantseeruda. Umbes, et lugege – jah, just nii elatakse, jah just nii ebaõiglane on maailm. Kusjuures mõnel kodulehel kirjutatakse, et see on humoorikas kirjeldus. (“Med humor och varm hand tecknar Alakoski ett porträtt av den svenska folkhemsidyllens avigsidor: invandrarvardag, alkoholism, familjevåld och förfall.”) Millisest otsast? Või kirjutavad: “För det är en njutbar bok det här, språkligt rik och, märkligt nog, också rolig.” Rolig! Millise koha peal ma naerma või vähemalt suunurka kergitama oleks pidanud? Võib-olla mõeldakse huumori ja lõbusa all neid tavalisi igapäevaseid kohti, laste mõtteid, kasside uputamisi ja seda, kuidas kassid vaheldumisi Puti ja Tipu nime said? Torgny Lindgren ja Mikael Niemi kirjeldasid ju ka suhteliselt trööstituid elamisi ja kurbi keskkondi – aga neil oli see huumor ja see distants, Alakoskil ei ole kriipsukestki! Andnud siis oma päevikuna välja need mõtted (olla ju veidi autobiograafiline). DN ja SvD kirjutavad muidugi ajakohase positiivse retsensiooni, aga üks raamatublogija ütleb suhteliselt otse välja: “Det förvånar mig lite att den här boken har blivit så spridd och läst som den uppenbarligen blivit. Jag kan inte säga att det är något fel på språket, men det är inte heller speciellt intressant. Boken är däremot ungefär så långt ifrån feel-good-böcker som det går att komma. Det är fylla, fattigdom och misär så långt ögat når och väldigt långt mellan ljusglimtarna. I det avseendet skulle man möjligen kunna likna den vid Dave Pelzers böcker Pojken som kallades Det med uppföljare. Där vet man dock redan från början när man läser att det handlar om ett extremfall och att det till slut gick bra (eftersom han överlevde och kunde skriva boken). Leenas uppväxt är nog tyvärr inte något extremfall, och det gör inte direkt läsningen muntrare.”

Lõpetuseks hoopis ainus nali, mis selle raamatuga seotud on. Kurtsin eile M-le ka, et kuidas saab üks Augustpriseti võitnud raamat nii-nii mõttetu olla. Mati ütles, et võib-olla oli kehv kuu, oleks Juli-priseti raamatut ehk lugema. (Selgituseks: Augustpriset ei tule kuu nimetusest – augusti – vaid Strindbergi eesnimest. Nii palju kui mina mäletan, aga linki ei leia selle kohta).

This entry was posted in raamat and tagged , , . Bookmark the permalink.

Lisa kommentaar

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Muuda )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Muuda )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Muuda )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Muuda )

Connecting to %s