38. Per Olof Enquist “Ett annat liv”

enquistSee raamat on mu öökapil seisnud mitu aastat. Eks ta nii ole, et kui enda oma, siis on lugemiseks aega küll, seega loen enne laenatud raamatud läbi. Paks raamat ka (530 lk), seega oli teada, et millegi vahele kiiresti läbi ei jõua. Ja nüüd mõtlen, milline pärl mu voodi kõrval seisis! Tuli oodata seda õiget aega ja lugemiselamus oli jälle nagu muiste – loed, naudid, Urve Eslase õhutusel joonid alla, lisad nägusid… Pool raamatut võiks tsitaatidena välja kirjutada – õiges kontekstis. Ma olen kehv raamatute ülelugeja, aga seda raamatut kohati lausa tahaks lugeda.

P O Enquisti Elulooraamat. Suure tähega. Enquistist on üht-teist ka eesti keelde tõlgitud, seega ei ole autor meie lugejale võõras. Mistõttu võiks lausa kogu selle elulooraamatu ka eesti keelde tõlkida. Näitena heast elulooraamatust, kui mitte muu pärast. See ei ole lihtsalt kirjeldus sellest, kuidas on läinud või mis on juhtunud, siin on kõik põimitud ilukirjanduslikult täiuslikku vormi. Juba pealkiri: Üks teine elu. Võta ja tõlgenda, kui tahtmist on. On see tema elu? Kas ta vaatab sellele, kui võõras või on siin hoopis taustaks “döpojken” – vanem vend, kes oli elus ainult mõnikümmend minutit peale sündi ja kellel oli sama nimi. Kes on see “mina”?

Ta on pärit Västerbottenist, päris Põhja-Rootsist, Hjöggbolest. Sealt ka üha korduv või tasahilju sissehiiliv sümboolika põhjapoolusest, kus kompass muudkui ringi vurab. Erinevad suunad. Ja mida kaugemale kodust ta liigub – esmalt Uppsalasse, siis Stockholmi, Berliini, Münchenisse, Los Angelesse, Pariisi –

foto: Robert Tedestedt

PO rohelise maja ees. foto: Robert Tedestedt

seda enam tuleb hoida alles mälestust rohelisest majast (pildil), taevaharfist, konnatiigist ja kodukohast üldse. See, mis veel pinnal hoiab, kui on raske. Vaatamata muuhulgas väga tõsistele teemadele, mida ta oma romaanis puudutab, läbib kõike siiski hea huumor, täpne sulg (vanad mehed ikka oskavad kirjutada! Eriti võrreldes noorte naistega).

Man fick dock ej bli högmodig för att man var född i mitten av riket, snarare hade man ett ansvar för utkantsmänniskan. Dessa söder om Jörn. Eller skåningar. (lk. 18)

Ometi ei sobinud uhkeks või üleolevaks minna lihtsalt sellepärast, et olid sündinud riigi keskosas, pigem tunti vastutust ääremaainimeste ees. Nende ees, kes elasid Jörnist lõunas. Või Skåne rahva ees.

Kodukoha, Hjöggbole lingi all on tegelikult Kirjanike küla link – imelikul kombel on sellest väikesest külast pärit viis Rootsi kirjanikku. Sellele vihjatakse ka raamatus (üldse on Põhja-Rootsi tuntud oma head kirjanike poolest, mh. Torgny Lindgren, Sara Lidman, ka Ekman on kirjutanud Põhjas ja Põhjast).

Varför denna plötsliga förtjockning av berättare?

Frågorna brukar han besvara skämtsamt, som resultat av inavel: alla gifte sig ju inom en radie på tjugo kilometer. Inaveln framkallade många byidioter eller författare, svårt att veta vilket. Detta var före cykelns genombrott vid sekelskiftet, då de unga männens aktionsradie förlängdes från gång till cykling, och inaveln i stort upphörde. Det kunde man skämta om, så man inte tvingades tänka. Eller också frammanades bilden av de oavbrutna samtalen vid lägerelden, eller i de dunkla köken, en minst tusenårig berättartradition som nu plötsligt resulterar inte i den muntliga berättelsen utan i den skriftliga. (lk. 56)

Kodukandist ja kodust on ka pärit usuteema. Ema on kodukandi suurim usklik, kooliõpetaja, karskusliikumise ja muud liikumiste eestvedaja. Suhtumine usku on seetõttu väga põnev niit, mis jookseb läbi raamatu. P-O isa suri siis, kui laps oli pooleaastane, mistõttu ta oma isa ei mäleta. Seevastu olla ta vahetult enne surma usku pööranud (s.t. “blivit frälst”, mis on tegelikult midagi enamat… oot ma mõtlen… “päästetud”) ja ema on lasknud isal Piibli sisekaanele kirjutada midagi oma pojale – “Per-Ola, bli en kristen!” Kirjanik on kindel, et selle käskis ema ise kirjutada. Sellest tekib omalaadne suhe – poiss ja tema Reisikaaslane või Heategija, nagu ta isa nimetab. See, kellega saab rääkida, kui Jeesusel ja Jumalal hetkel aega ei ole – ja nendel pole ju enamasti üldse aega (lk. 81). Kaheksa-aastaselt loeb ta Saladuslikku saart ja satub sellest vaimustusse. Kapten Nemo, kes kuskil vaikselt oma allveelaevaga läheduses on ja siis päästab. Mitte vähetähtis detail kogu raamatus ja P-O elus/loomingus. Vestlused isaga jäävad aga sirgudes üha napimateks ja hiljem, kui P O juba alkoholi kütkesse on sattunud, ei taha ta ka ise enam “ühendust võtta”, kuna tal on piinlik. Kõige taustal vanemate inimeste vihjed, et ka isal olla viinapisik küljes olnud. Kui ta siis 1990. aastal viinakuradist jagu saab, otsustab, et ta ei ole mitte “karske alkohoolik” nagu temasuguseid vaadeldi, vaid “täiskarsklane”, endiselt Hoppets här‘i ehk Lootuse väeosa liige – karskusseltsi, mille ta ema kunagi asutas.

Lisaks sporditeema. Sport kui selline oli vist usu tõttu keelatud, mistõttu küla jagunes kaheks – spordiharrastajad, kellel oli ka jalgpalliväljak ja need, kus sport ei olnud lubatud. Väike P-O oli suur spordifänn, aga võis jalkapoiste mänge ainult eemalt vaadata või kuulda. Mingil hetkel joonistas ta palju kaarte, milledes tegi reaalsust osalt ümber, kujundades külla mäe, kust oleks saanud paremini sportlaste väljakut silmitseda. Kuidas uus jalgpalliväljak kiusu pärast onu A naabruskonda ehitati – spordipoistel pikem maa tulla ja onul, kes selle vastu võitles, elu lõpuni vaja kisa ja kära välja kannatada. Hiljem hakkab P O ka ise sporti tegema ja see sportlasliku mõtlemise joon raamatus on ka tore. Rekordid. Vastupidamine. Eesmärk. Isegi lõpuks Islandile joomaravile saatmisel: iga kord pannakse kirja vastuvõtul mõõdetud promillid. Erinevalt harilikust unustas ta selle ära, aga uhkus ei lubanud pärast küsida. Kindlasti isiklik rekord, poetab kirjanik. Ometi on see kultuuriinimese ja spordiinimese justkui kokkusobimatu dilemma mitmel puhul välja toodud, jälle toredas iroonilises võtmes. Näiteks siis, kui ta Uppsalas juhtumisi Lars Gustafssoniga õdede Rothvikide juurde kostile/üürnikuks on sattunud ja tollele tuleb külla Lars Lönnroth:

Lönnroth gör klart att hans far som sitter i Svenska Akademien blev professor redan vid 27 års ålder, men att detta inte skall vara en omöjlighet. Lönnroth är också kortväxt.

De intellektuella är, finner han, i allmänhet ganska kortväxta, nästan knotiga, själv är han 197 centimeter lång, och när han berättar om sin idrottskarriär och vidare drömmar på det internationella planet betraktar de honom under tystnad. De är tystlåtna på idrottens fält, och är svåra att förstå sig på. Han undrar mycket över detta, kanske var det fel att tala om idrott, det kan ha varit fel ton. (lk. 135-136)

Ja juba veidi hiljem, kui ta on imestunud, miks Olof Palme just tema välja valis Kulturrådet/Kultuurinõukokku Rootsi kultuuripoliitika aluseid kokku kirjutama:

En sen kväll några år senare, efter ett antal glas vin, frågar han nyfiket Olof Palme varför denne plockat just honom till kommittén. Palme tittar kallt på honom och svarar: Jag hade läst en essä av dig i Ord och Bild där du skrev om idrott, och du har ju hållit på själv, och jag förstod att du inte var fullt ut lika jävla inskränkt som alla andra svenska författare.

Var alltså idrottsdårens passion plötsligt en kvalitet? Och han som hade varit så generad. (lk. 192)

Ühe romaani kirjutab ta sportlasest, kes jõudis spordiareenil kõrgele, ent paljastati kui pettur (enne, kui keegi oli kuulnud midagi dopingutest). Sekonden. Tsiteerin:

Han släpar med sig en skamsäck visavi idrotten. Han är övertygad om att detta att skriva om idrott inte betraktas som riktigt rumsrent. Rent intellektuellt, alltså. Man borde i så fall vara kritisk, det var viktigt, gärna föraktfull. Skarpsynt rasande är också ett alternativ. Ivar Lo-Johansson hade skrivit något normerande på 30-talet, “Jag tvivlar på idrotten”, en ruskig historia om det förfärliga med idrott, där till slut idrottsdåren dör, rättvist, av infekterat skoskav uppkommet genom onödig löpträning. Ett av de värsta pekoral som skrivits i genren. Han hatade boken, […]. lk. 259

Sedapalju läbivatest niitidest. Edasi on erinevad seigad, mis iseloomustavad suhteliselt hästi kogu 20. sajandi teist poolt – mitte ainult Rootsis, vaid ka maailmas. Näiteks on suheliselt huvipakkuv tema ülikooliaeg Uppsalas. Kuuekümnendatel kirjutavad nad koos sõprade Leif Nyléni ja Torsten Ekbomiga ühe popromaani Bröderna Casey/Vennad Caseyd ja lõpuks panevad ka kokku kriitilise keelekäsitluse juhised kriitikutele, tore väike iroonia vanuigi tagasi vaadates:

Samtidigt, som i ett anfall av sjävkritisk klarsyn, tillverkar De Tre en kritikmaskin, en handledning i tidsenlig kritisk språkhantering, en maskin som med utgångspunkt i ostrukturerade stavelser och ord långsamt, praktiskt taget stånkande, arbetar sig fram till allt större perfektion, för att till slut producera fulländning. Den fulländade kritikerns fulländade språk.

Det blir en mening som lyder Det är i skärningspunkten mellan språket och moralen som vår nya frihet blir synlig.

[—]

Praktisk användning får denna kritikmaskin dock endast en gång, flera år senare, när han i ett telefonsamtal med sin vän Ingmar Bergman på Fårö hör dennes sedvanliga ångestrop om hur förfärligt svårt det är att tala med journalister, och vad han hatar dem, och att han inte vet vad han skall svara på intervjufrågor. […]

Enquist […] erinrar sig då den kritikmaskin Nylén, Ekbom och han själv skapat vid 60-talets mitt, och vad denna maskin frampressat när den till sist bringats till fulländning. Han berättar nu för Bergman att dennes problem med journalister är lätta att lösa. Vad än de frågar om, säger han, ska du bara ta en kortare paus, liksom ett reflekterande ögonblick, och så ska du svara att “Jaa, det är i skärningspunkten mellan språket och moralen som vår nya frihet blir synlig”.

[—]

Sålunda bringas denna kritikmaskin ändå till sist till praktisk användning. (lk. 180-181)

Nagu öeldud, võib saada ülevaate mitte ainult P O Enquisti elust ja loomingu sünnist, vaid ka Rootsi ajaloost 20. sajandi teisel poolel. Ka maailma ajaloost – siin on ju mainitud nii ülestõusud Vietnami sõja vastu, Müncheni olümpia traagöödia, külm sõda ja Rootsi hoiak, RAF-liikumine, Berliini müüri langemine, Broadway sümptom ja turumajandus, sotsiaaldemokraatia ja kriitika jne. Väga põnev ka ses osas. Kust tuli mõte kirjutada raamat Leegionärid? Kummaline, et seda raamatut eesti keeles ei ole – igas mõttes väga oluline, baltlaste väljaandmisest Nõukogude Liidule.

Där, under en middag i Oak Ridge, och på tal om Vietnamkriget, säger någon, en amerikan som bott i Sverige, plötsligt och med iväntad aggressivitet att svenskarna har världens enda transportabla samveten, de åker runt som professionella moralister, de talar aldrig om sina egna moraliska konflikter. Transiteringarna. Baltutlämningen. (lk. 204-205)

Peale raamatu(te) kirjutamist on P O ju saanud ligipääsu rohkematele materjalidele. Seega tsiteerin suhteliselt kontekstiväliselt:

Utrikesministern Christian Günther skulle ha varit föredragande vid det avgörande beslutet; han var på semester i Dalarna. Ärendet blev dåligt förberett. Per Albin Hansson, visade det hemligstämplade UD-material som han gick igenom när det släpptes på 80-talet, var i långt högre grad än man vetat personligen ansvarig för utlämningsbeslutet: han inte bara genomdrev det positiva svaret till Sovjet (på deras oklara förfrågan om hur Sverige tänkte hantera militärflyktningarna) – han dikterade också personligen den passus som gick Sovjet till mötes i långt större utsträckning än deras förfrågan hade gällt. Liksom med en svepande gest inkluderades inte bara de som flytt från fronten efter undertecknandet den 8 maj 1945 av akten om Tysklands militära kapitulation, utan också de som flytt före.

Utan denna utvidgning hade tragedin baltutlämningen aldrig existerat, eftersom alla anlänt tidigare. (sid 220)

P O on kirjanik, kes nii enne kui peale raamatu ilmumist suhtles võrdlemisi palju ka üle Nõukogudemaa piiri – suhtles lätlastega ja nendega, kes tagasi saadeti. Tal ei olnud tavapäraseid rootslaste roosasid prille seoses sellega, mis toimus. Ta suhtleb palju ka pagulastega, enamasti lätlastega (keda ta vahel võrdleb õdede Rothvikidega oma Uppsalapäevilt – tagaselja kirusid teineteist, aga ei suutnud teineteiseta elada).

Han söker sig fram i en exilvärld han finner gåtfull, men efter hand både gripande och förtvivlad. De har flytt från ett land som Sverige av principiella skäl har glömt bort. (lk. 223)

Ning kui ta siis mõneks ajaks Berliini elama asub:

Det tyska var ingen självklarhet. Ännu, i krigets mentala efterföljd, var Berlin eller Tyskland något för svenskar nästan icke existerande. Nästan som de baltiska staterna, tänkte han ibland.

Sverige tycktes omringat av icke existerande kulturer. (lk 242)

Huvipakkuv on tema kui Rootsi kirjaniku ja intellektuaali, samas sotsiaaldemokraadi ilmumine Lääne-Saksa radikaalide keskele. Kohtumist Ulrike Meinhofiga kirjeldab ta soojalt, nimetades naist “külatüdrukuks” – selles mõttes, et ta tundis seda tüüpi inimestes ära oma küla inimesed. Mõtiskles lausa, kas tolleks hetkeks tuntud kirjanikuhärrana oleks võinud sõbralikult õlale patsutada ja preili õigele teele juhatada… Igatahes kohtumisest radikaalidega:

Han är i viss mån ett exotiskt fenomen i denna nya omgivning.

En intellektuell socialdemokrat. I och för sig var termen “intellektuell” ett skällsord: en intellektuell var en som pratade men inte handlade. Det som skulle bli den centrala punkten i RAF-ideologin. Men, vad värre är, han är socialdemokrat, och medger detta utan att ens vara pressad! Å andra sidan, det är det försonande: han kommer långt uppifrån norr. Praktiskt taget från de djupaste av skogar, och från svensk arbetarklass. Var han kanske i grunden en arbetare? Han korrigerar inte detta missförstånd. Proletärbarn är det ont om bland de ledande kamraterna, och en sådan svensk socialdemokrat kanske är något annat än det man vant sig vid att tänka på som huvudfienden.

Av sina svekfulla ledare visserligen förledd socialdemokrat, dock från Nordsverige. Man talar vänligt till honom, som till en mycket intelligent men förförd ung man från en annan planet kallad Sverige. Svensk socialdemokrat. Borde analyseras närmare. Absolut intressant.

Kanske en arbetare, om än maskerad? (lk. 262)

Tegelikult kirjutab ta just oma Põhja-Rootsi sportlase loo Saksamaal. Kui ta satub Ameerikasse ülikooli õpetama, hakkab ta lugema kursust Strindbergist (“Svensk litteratur är mindre intressant för dem, men Ingmar Bergman dyrkas: likt dervischer slår de sina pannor i marken inför blotta namnet”. lk 306). Satub ise suhteliselt vaimustusse, püüab vaat et Weibullide allikakriitikat kirjandusele rakendada. Sellest sünnib Tribaadide öö (eesti keeles olemas. Nagu ka enamikes teistes keeltes). Ootamatult tõlgitakse see teatritükk väga paljudesse keeltesse ja hakatakse väga paljudel maadel lavastama. Muuhulgas ka idablokis. Seevastu NL-is ei õnnestu.

Tribaderna översätts [till ryska] men stoppas på inrikesministeriet som säger blankt nej till de ryska teatrar som ansökt att få spela pjäsen. Det är förbryllande, pjäsen är ju knappast politiskt kontroversiell. Hans agent bemödar sig att i Moskva fråga ansvarig tjänsteman. Denne deklarerar att stycket tycks handla om två kvinnor som kanske är lesbiska, pjäsen saknar alltså intresse för en sovjetisk publik eftersom här finns inga lesbiska kvinnor. Agenten försöker med övertalning: Men pjäsen spelas ju i hela östblocket, bara i Polen på sju teatrar, mannen på inrikesministeriet säger då ivrigt Aaaaa! Polen, det är något helt annat, ni känner ju polacker, där finns massor med lesbiska kvinnor! (lk. 312-313)

Hoopis omaette teema on aga see, et näidend osutub nii populaarseks, et see otsustatakse lavastada Broadwayl. See on ka väga huvitav osa raamatust – kuidas siis kultuur ja turumajandus täpsemalt käsikäes suudavad käia, mis otsustab, milline on professionaalsus, aga milline on juhus ning kui oluliseks muutub lõpuks kriitiku roll. Nalja teeb juba staaride otsimine etenduse nelja ossa. Näiteks:

Jack Nicholson säger sig vara intresserad, men vill inte spela teater längre, det antyds att han föredrar film – då kan man vara full på kvällen; det går ju inte på teater. Det är en synpunkt som han förstår, och sympatiserar med, men det är synd på så rara ärter. (lk. 319)

või:

Regissören Michael Kahn reser till London för att övertala Vanessa Redgrave att spela Siri von Essen, och skriver i sin rapport till honom “hon är förtjust i pjäsen, men är helt upptagen med att störta den brittiska regeringen och av arbetet med att leda den trotskistiska rörelsen i England. Hon meddelade dock att så snart hon fullgjort detta, eller om en militärkupp inträffar i England skall hon överväga att återvända till Broadway.” (lk. 319-320)

Veidi hiljem kirjutavad nad Anders Ehnmarkiga (kellest saab sõber kogu eluks) kahasse kolm ühiskonnakriitilist näidendit. Teemad tunduvad äärmiselt huvitavad, aktuaalsed nähtavasti lausa praegusel ajal, ehk ka Eestis (kuigi kirjutatud pigem ajastukriitiliselt ja ajastus tuttavatest inimestest). Ühte lavastust tahetakse peatada, teine peatatakse, kolmanda peatavad autorid ise, kuna teksti on olulisel määral muudetud, režissöör teinud omaenda tõlgenduse, autorite endi sõnum kaduma läinud.

De skriver en teaterpjäs för TV2-teatern, “Furstespegel”, om den medielogik som styr den offentliga debatten, on de skrivna eller oskrivna regler som bestämmer kampen om sinnena. Det är en pjäs om hur den ekonomiska och politiska maktens män och kvinnor försöker anpassa sig till mediernas dramaturgi. Kort sagt en manual för politiker och makthavare, likt de furstespeglar som i form av små läroböcker lärde unga furstar maktens logik.

De agerande bär alla sina verkliga namn. Det är vid denna tid inte så vanligt. Bland dem finns Hans Majestät Konungen, som likt de övriga har ett medieproblem, eller kanske bara av media placerats i fel roll, eller helt enkelt beljugits. Mediedramaturgin har med stor stränghet föreskrivit att han skall baka pepparkakor en gång varje år och i övrigt se snäll ut. I pjäsen förvandlas han till en briljant intellektuell, med ytterst oväntade kunskaper, och en beläsenhet som chockerar alla andra makthavare.

TV spelade in pjäsen, och planerade att sända den i tre avsnitt. Vid en genomkörning upptäckte författarna att pjäsen var kraftigt omskriven, en ambitiös regissör hade gjort en egen tolkning av detta medieproblem. En helt och hållet genomknådad pjäs hade sett dagens ljus, en gestalt hade försvunnit och hans repliker utdelats bland övriga aktörer, nya linjer skapats av nya texter. Bland annat hade Konungens roll totalt förändrats.

Han var helt igenom omknådad.

I den ursprungliga pjäsen var han ett slags metafor, hans personlighet frigjord ur den mediebild som bestämt synen på honom. Inför denna intelligenta och begåvade person hade så TV:s ledning häftigt reagerat. Det var ju allmänt känt att Kungen var dum. Det var känt från media. Realismens välkända krav på verklighetstrohet måste därför ta över och Kungen göras dum. Kungen hade alltså begåvats med dumheter och det briljanta tilldelats andra. (lk. 381-382)

Iseloomulikult meedias suured pealkirjad siis: “Kungen dum säger TV” – “Televisioon ütleb, et kuningas on loll”.

Raamatu viimane ja kolmas osa (allakäigu ja võitluse osa) algab kolimisest Taani koos oma uue (erakordselt mõistva ja kannatliku) naisega, Lonega. Oma kohanemisest “Rootsi lõunapoolse maakonnaga” kirjeldab ta jälle tabavalt:

Eftersom den allmänna meningen i det nya landet är att Sverige är ett förbudsland, endast jämförligt med Albanien och DDR, anstränger han sig att också finna förbud i det nya sydsvenska distriktet Danmark. Han finner otaliga, och gläder sig. Hans ståndpunkt är att man inte kan lagstifta fram den goda människan, men väl inhägna den onda med förbud, […] (lk. 388).

Huvitav on see, kuidas P O looming, need üha korduvad motiivid, ka kirjaniku enda ellu tulevad, justkui ta ise hakkaks oma romaane läbi elama. Minu enda ammune lemmik on “Ilvese tund” (I lodjurets timma), mida Noorsooteatris mängisid Ülle Ulla ja Andres Raag (mäletan mingist teleteatrist). Kass, kes taassünnib. Üksikpalat. Igatsus oma looma järele – kõik see tuleb taas elulooraamatus sisse kirjaniku enda puhul. Lk 427 on stseen, kui ühel järjekordsel vastuvõtul (ta abikaasa on Prantsusmaal Taani saadik või midagi sinnapoole) on Nurejev istunud kassi kohale. P O läheb Nurejevi juurde ja püüab talle sulaselges rootsi keeles öelda, et härra on istunud kassi kohale, see aga ei saa aru ja jätkab oma võõrkeelset juttu….

Erinevad psühholoogid ja raviasutused on omaette teema. Juba sellepärast peaks alkoholismist hoiduma, et keegi ei saaks targutama tulla ega teadjamat mängima… Mul endal ei ole kahjuks psühholoogide osas mingeid häid arvamusi (ja see kinnitub üha enam ja enam). P O kirjeldab aga heatahtlikult, kuidas psühholoogid esmalt tema joomisprobleemi näevad. Esiteks hakatakse erinevaid antidepressante kirjutama, erinevavärvilised tabletid.

De röda, skära, blå eller gröna tabletter som de kärleksfulla och kulturintresserade läkarna skriver ut skapar märkligt nog ingen lindring.

Han är ju konstnärsnatur, slår de fast. Det är ju bevisat. Han är praktiskt taget världsberömd, särskilt som dramatiker, särskilt i Danmark där “Från regnormarnas liv” gått för utsålda hus på Det Kongeliges stora scen i tre säsonger och blivit mycket älskat. Svensken är nu nästan förvandlad till honnörsdansk: en sådans nervsystem är med säkerhet extremt känslig. Depressionen är därför naturlig, närmas kontitutiv. Måste korrigeras och dämpas kemiskt. Ingen av dem säger att han blir deprimerad av att dricka, i den ordningen, eller att han inte kan sova på grund av alkoholen. Tvärtemot är hans depression orsaken till hans problem. […] Hans problem måste därför lösas på läkarvetenskapligt beprövad kemisk väg. Att säga att han bör ge fan i att supa är ju alldeles för enkelt, närmast ovetenskapligt. (lk. 442-443)

Hilisemad alkoholiravid Minnesota-meetodil on lausa õudustäratavad. Kahel korral ta põgeneb – ka Islandil, talvel, sokis. Kolmandal (Taanis) on tal teistsugused tingimused, rõhk on muul ja ta saab lõpuks hakkama. Berliini müür on langenud, tema on sel ajal aga hoopis enda alkoholiprobleemidega tegelenud (käinud põhjas) ja saanud üle. Kirjutanud esimese kolmandiku oma aastaid plaanis olnud romaanist hoolekandeasutuses – romaan, mis kannab pealkirja Kapten Nemos bibliotek…. Rääkige veel otsade kokkusõlmimisest raamatu lõpus.

Olen seda kokkuvõtet kirjutanud nüüd põhimõtteliselt terve päeva. Ei kujuta ettegi, kui pikk see sai. Tsitaadid peaks millalgi ära tõlkima. Lisan mõned lingid. Igatahes soovitaksin selle raamatu eesti keelde tõlkida!

 

This entry was posted in raamat and tagged , , , . Bookmark the permalink.

Lisa kommentaar

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Muuda )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Muuda )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Muuda )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Muuda )

Connecting to %s