62. Merete Mazzarella “Det enda som egentligen händer oss. Ett år i livet”

Huvitav on see, et kui oled raamatukogus umbes viie raamatu järjekorras, siis ei julge enam pakse raamatuid vahelugemiseks võtta. Kodus ootab terve virn Rootsist ja Soomest toodud raamatuid – ette aga võtsin raamatu, mille olen ostnud ammu. Õnnetul kombel juba riiulisse paigutanud ning olemasolu unustanud. Oleksin äärepealt juba tuttavalt laenuks nõudnud, kui avastasin (tema vihje peale?), et mul on see endal ka olemas.

Tõsiasi on see, et Merete Mazzarellat pole mõtet palju järjest lugeda. Nüüd ma päris järjest siiski ei lugenud, aga mul on tunne, et see on umbes minimaalne vahe ka. Seekord seda mõtteraamatut lugedes ei saanudki justkui päris selgeks, millest siis jutt käis täpsemalt. Nagu alapealkiri ütleb – ühest aastast tema elus. Jah, täpselt nii see oligi. Ühe tuttava arust on tegemist selle raamatuga, kui ta oma vana mehe noorema vastu vahetab. Teine viitas kui raamatule, mille Merete kirjutas, kui lõpuks oma lapsepõlvekodu maha müüs ja kolis. Suureks sai. Jah, eks ta ole nii ühest kui teisest. Kui “Resa med rabatt” oli pensioneerumisest, siis nüüd kinnitab ta, et toda raamatut kirjutades ei olnud tal veel pensionipõlvest aimugi ja alapealkiri – “kunst olla pensionär” oleks pidanud olema “kunst saada pensionäriks”. Ilmselt on selles raamatus kõigest, mis talle tol aastal pähe tuli – ja muidugi olid kaks suurimat muutust elukohavahetus ja elukaaslase vahetus. Igas mõttes kojujõudmise raamat. See osa, mis räägib tema armastusest elukaaslase vastu ja kuidas see tunne ei paista vaibuvat, on väga südantsoojendav. Loomulikult hirm – nii “vanas” eas teineteist leides (65 vist?) jääb ühist aega tahes-tahtmata vähemaks. Seega räägib ta palju elust ja õnnest, motoks on ta suisa valinud Freudi sõnad Marilyn Monroe öelduna (teadlikult. Kaheldes, kas Monroe üldse Freudi samasisulisest avaldusest teadlik oli) – ainus, mis tegelikult korda läheb (või meiega juhtub – nagu pealkirjas öeldakse), on armastus ja töö. Ja üks ilma teiseta pole ka suurt midagi väärt.

Kohati tunduski pool raamatut nagu suvaliselt veidi sellest, tollest ja kolmandast rääkimisena. Lisaks jälle see tunne, et kas Merete läheduses inimesed julgevadki enam rääkida – pannakse kohe raamatusse. Kohati on selline asi ikkagi võõrastav. Eriti kohtades, kus ta kirjutab: “Kas ma julgen seda talle öelda?” jms – muidugi, mis sa siin ikka julged. Kirjuta raamatus kogu maailmale 🙂

Samas on siin palju toredaid mõtteid. Ma olen temaga maailma asjus väga ühel meelel. Kasvõi selles, et meie aastaajad on toredad. Et kui sügis tuleb ja puud hakkavad raagu kiskuma, ongi tore vaheldus pidevale rohelusele. See on imeline. Sama asi kevadega – kui ühel päeval on asfalt kuiv ja päike paistab, järgmisel sajab lund, siis see ongi tore. Kevad on ootuste aeg, pole vaja ennast kohe kätte anda. Lisaks pidev skeptilisus igasuguse pideva “programmi” suhtes. Et kui töölt ära, siis täie auruga “hobide” kallale – selleks vaja kallist varustust, palju logistikat, tormata kuhugi möllama… Tema hobiks on lugemine, mõtlemine, kirjutamine, jalutamine. Minu jaoks täiesti üllatuslikult ei armasta ta kontserte – ta ei saa aru, mida inimesed (tema sõnul musikaalsed) sealt leiavad. Samas naudib ta ilmselt sellevõrra rohkem kunsti – ja seda koos uue mehega.

Muidugi arutleb ta erinevate keeleliste tähenduste üle ja mulle tundus sümpaatne ühe saamikeelse sõna tutvustus:

Jag skulle önska att alla ord hade samma glasklara precision som det samiska “jassa” som det beskrivits av den norske filosofen Jakob Meløe. Ordboken uppger att en “jassa” är “en snöfläck under senvår eller sommar” men genom samtal med samer har Meløe inhämtat att den måste utgöras av en alldeles bestämd sorts snö som står emot renarnas trampande och solens hetta och att den måste vara belägen på ett alldeles bestämt sätt, omgiven av bra bete. (lk 183)

Siin on mõttemäng sellest, et kuna nii Pipi kui Muumi sündisid 20. sajandi keskel, võiks keegi nende järje välja mõelda – fantaasia teemal, kui nad oleksid abiellunud: ilmselt oleks ettepaneku teinud Pipi ja siis oma emaga väga seotud meest samamoodi hoolitsevalt kohelnud nagu Tommyt ja Annikat. Kas nad oleksid Segasumma Suvila aias mahetoitu kasvatanud? Oleksid praeguseks armastusväärne pensionäripaar (65-aastased) või hoopis lahus?

Äratundmist “teeninduse” ehk pigem “service” teemale:

Vad är service?

Service är inte hemsidor på nätet där vi omständligt ska logga in oss med användarnamn och lösenord och sedan betjäna oss själva, det är inte metalliska telefonmeddelanden som säger: “Din åsikt är viktig” eller “Tack för att du väntar”.

Det är inte specialerbjudanden eller bonuskort.

Service – liksom vård och omsorg – är att få möta en människa. (lk. 155)

ja edasi umbes samal teemal mõned leheküljed hiljem:

Jag har en räkning att betala men plötsligt är det stört omöjligt att logga in på min rikssvenska nätbanks hemsida. Jag får order om att göra en ny installering genom att gå in på verktygsmenyn och sedan klicka mig fram i fem steg. Jag lyder fastän jag inte skulle vilja, fastän det känns som att kasta bort en omistlig del av min korta stund på jorden men hur jag än bjuder till vill det inte lyckas. Jag ringer till kundtjänst, jag får ett meddelande om att samtalet kommer att bandas för att bankens service ska kunna utvecklas vidare och medan jag köar – jag köar länge – tänker jag på att den egentliga anledningen till att banda samtalen snarare måtte vara att få de mest rasande kunderna att besinna sig och inte bli direkt ärekränkande. Men damen jag till slut får tala med är vänlig, hon ber om ursäkt å bankens vägnar, hon erbjuder sig att betala min räkning, hon försäkrar att jag gjort allting rätt, att problemet ligger hos banken och att de nu gör allt som står i deras makt för att få det löst. Jag är så innerligt lättad över att få veta att jag gjort allting rätt, att inte behandlas med överseende som en typisk pensionär, som en gammal dam som egentligen helst skulle vilja ha sina pengar under madrassen. […] Ja, så lättad är jag att jag till slut tackar henne å det varmaste och önskar henne ett trevligt veckoslut.

Först när jag har lagt på inser jag att det är onsdag och förstår att det goda intryck jag bemödat mig om att göra nu gått om intet. (lk. 160) 😀

Järele mõeldes käib ka kolmas tsitaat umbes sama teema kohta:

Flickan i spritbutiken Alkos kassa ser däremot glad ut, hon är ung, hon har svarta, pigga Pippi Långstrumpflätor med röda rosetter i. Hon ler när hon frågar: “Ska det vara något mer?” När jag har betalat säger hon: “Ha en bra dag.” Sådana var inte biträdena på Alko förr. De var äldre, de var allvarliga för att inte säga förebrående och framförallt skulle det inte ha fallit dem in att fråga om det skulle vara något mer, ja, blotta tanken hade förefallit djupt olämplig eftersom kunder ju en gång för alla var personer som betett sig olämpligt helt enkelt genom att komma in och köpa. (lk. 200)

Seega – kokkuvõtteks siiski tore taaskohtumine “vana tuttavaga” – ja ühtlasi ohutu. Ei panda raamatusse sellise kohtumise peale 🙂

Teised:

  • Kajsa Öberg GP:s – “andra bok om åldrandet har ett smärtsamt tema under sin struktur av spridda anteckningar” – “Men ibland får jag en känsla av att bokens lösa struktur och många utvikningar – om filosofi, politik, litteratur och sedernas förfall – är till för att mildra och beslöja bokens verkliga, smärtsamma tema. Det handlar om ett moraliskt dilemma: en kvinna som slutat älska sin gamle man, och därför tycker så synd om honom att hon nästan inte förmår överge honom. Gång på gång återvänder hon till honom, för att utröna om han mår dåligt. / Var gång detta tema återkommer väcks mitt hopp om att de spridda anteckningarna ”om stort och smått” skall förvandlas till ett litterärt verk. Men det sker aldrig.”
  • Sofia Torvalds i Kyrkpressen: “Det är en hänvisning till autofiktionens guldgosse Karl Ove Knausgård, och faktiskt är det något ovanligt knausgårdskt över den här boken som handlar om kärlek, skuld och lite grann om skam också.”, “Den här boken är det baraste jag läst av Mazzarella. Den handlar, som sagt, om skuld och om lycka.”
  • Marie Pettersson HD-s on ka üsna kriitiline, aga paraku kumab minu arust läbi pigem rootslane kui kriitik.
  • Nina Lekander Expressenis on natuke liiga labane, aga see on rootslaste puhul ilmselt pigem reegel kui erand. Võrrelda Meretet mozzarellaga, tuua esile kirjeldus vetsupottidest jms…
  • SvD tasuline.
Rubriigid: raamat, sildid: , , . Salvesta püsiviide oma järjehoidjasse.

Lisa kommentaar

Täida nõutavad väljad või kliki ikoonile, et sisse logida:

WordPress.com Logo

Sa kommenteerid kasutades oma WordPress.com kontot. Logi välja /  Muuda )

Google photo

Sa kommenteerid kasutades oma Google kontot. Logi välja /  Muuda )

Twitter picture

Sa kommenteerid kasutades oma Twitter kontot. Logi välja /  Muuda )

Facebook photo

Sa kommenteerid kasutades oma Facebook kontot. Logi välja /  Muuda )

Connecting to %s