10. Merete Mazzarella “Först sålde de pianot”

See raamat ilmus originaalis 1979. aastal (mina lugesin 2001. a väljaandest, kus on kaks romaani koos) ja on Merete Mazzarella debüüt romaanikirjanikuna. Ja juba esimestest lehekülgedest peale olin jälle võlutud. Selle raamatu puhul tundus just alguses eriti teravalt, et võiks ehk eesti lugejatele tõlkida, kuna tegemist on diplomaadi lapse sirgumisega erinevates riikides (Merete sündis pärast II MS), muuhulgas ka ta perekondade eellood. Minu loetud väljaande eessõnas kirjutab autor ise, et ta isegi ei osanud väga midagi toimetada, luges pigem diagonaalis ja siit-sealt nagu vanu päevikuid loetakse – kohati oli kriitiline ja kohati oli piinlik. Seda mõttes hoides tajusin võib-olla tõesti teatavat ebaühtlust, ehk just ootamatud kõrvalepõiked ja pikad passaažid mõnest täiesti kõrvalisest inimesest, aga ka selle kohta kirjutab Merete eessõnas, et nüüd ta näeb ise ka, et tema noorusaja raamatu kohta peab paika samuti see, mida ta hiljem kirjandusteadlasena on õppinud – et naised kirjutavad oma eluloos tihtipeale pigem teistest kui endast. Aga üldiselt oli siin igas lõigus ikka nii äratuntav Merete stiil ja tema muhe sarkastiline huumor. Erinevaid kohti võiks mitmeid välja kirjutada, kuna võimalus, et ma seda raamatut kunagi uuesti loen, on ju väike. Saaks teatud kohtigi meenutada 🙂 Kasvõi viide perekonnale – raamat algab sõnadega, et ta vanemad müüsid klaveri maha vahetult enne tema sündi. Eelkõige selleks, et saaksid ära maksta n-ö “heteka-skatten”, aga:

Dessutom antog mina föräldrar (alldeles riktigt, visade det sig) att de knappast skulle få ett musikaliskt barn – ingendera av dem hade nånsin spelat och pianot hade bara stått där i alla år som en symbol för trygg borgerlighet med ett visst mått av kulturella ambitioner. (lk. 13 – Kuidas ma selle ära tunnen 🙂 )

Kusjuures kui Merete siis Hiinas Inglise nunnade koolis käies klaveritunde võttis ja Ema Eamonn teda õpetas:

När hon undervisade mig brukade hon bara skaka på huvudet och säga att jag bidrog till att förkorta det straff hon efter döden hade att avtjäna i skärselden – men hon sa det med värme och till slut kände jag mid utvald snarare än avvisad [….] (lk 97)

Soomes (nagu ka Eestis, kuigi ajalooliste keerdkäikude tõttu ehk veidi vähem) räägiti igal pool jutte sõjast, seda on igal pool Soome teadvuses ja kirjanduses. Ka Merete kirjutab:

Det måste finnas många andra i min ålder som liksom jag har fått höra så mycket om kriget att de har svårt att tro att de aldrig själva har upplevt ett luftalarm eller suttit i bombskydd. I min barndom var det min fasters man översten som berättade och mycket fick han att låta som minnen från en scoututfärd med Mannerheim som högste scoutledare (som när han berättade om hur han och hans soldater plötsligt tvingades till uppbrott mitt under morgonandakten, och morgonbönen måste förkortas till ett hastigt: “hipp hipp hurra för Jesus!”) men där fanns också skräckminnen som han levandegjorde för mig […] (lk. 18-19)

Kui ta räägib oma elukohast Villagatan 21 Helsingis, tuleb juttu erinevatest naabritest. Kes on suhteliselt vanad. Eriti meeldis proua Strandbergi kohta käiv jutt:

Bredvid oss bodde en fru Strandberg som var nästan lika gammal som doktorinnan och som jag brukade träffa regelbundet i trappan och prata om vädret med. En sommar när det en längre tid hade varit uselt väder och vi dag efter dag hade konstaterat att det var ovanligt kallt och ovandligt mulet och att folkssemestrar bara regnade bort lyckades fru Strandberg plötsligt en dag anlägga en helt ny synvinkel på ämnet genom att apropå ingenting förkunna: “Ja, men åtminstone finns här ju inga krokodiler.” Det måste jag ju ge henne rätt i och storligen styrkta gick vi in var till sitt. (lk. 30-31)

Oma Taani vanavanematest räägib ta samuti üsna pikalt, ka teistest sealsetest sugulastest. Aga just vanaisa, kes oli loomaarst, pakkus toredat lugemist. Vanaisal oli alati olnud igasugu jutte varuks, aga Meretele oli kõige parema mulje jätnud “õnneliku” lõpuga lugu kuldkalakesest. Ehk lugu väikesest Peetrist. Muidu olla vanaisa olnud üsna keevaline mees ja kui siis ükskord mingi tädike keset ööd helistas, et tal väike Peeter on haige, nuttis, nad olla nii kokku kasvanud ja kes teda tõesti mõistab, aga et midagi viga. Kes see väike Peeter siis on? Tädikese kuldkala! Nojah, vanaisa täiesti ebaharilikul kombel sõitis kohale, nägi kohe, et kalal kõht ülespidi. Aga ütles tädile, et siin on vaja pikemat ravi ja võttis kala kaasa. Siis venitas ikka üsna pikalt, kuniks ostis uue samasuguse kala, viis tädile tagasi ja kasseeris kenakese summa pika ja keerulise ravi eest. Merete:

Och tanten blev så glad, så glad. Jag har efteråt tänkt på att detdär var ett konststycke som man ju kunde upprepa hur många gånger som helst – tills det kanske en dag var lilla Peter som ringde om tanten. Kan guldfiskar se skillnad på tanter, månntro? ( 🙂 lk. 34)

Sama vanaisa eluloojangu koha pealt, kui vanaisale ei meeldi mõte muutuda ingliks ja kuskil niiske pilve peal palja persega harfi mängida:

Om morfar också hade en fast on renhjärtad tro på Den Stora Kärleken så var han däremot inte alls så säker på detdär med Gud och det eviga livet – kort före sin död talade han om att han inte var ett dugg road av tanken att bli en ängel och sitta med bar stjärt på ett fuktigt moln och spela harpa. Saken blev förstås inte bättre av att han liksom hela den övriga släkten var djupt omusikalisk. (lk. 38)

Selle ebamusikaalsuse üle on siin nalju teisigi (juba algus), aga oma vanemate lapsepõlvi võrreldes räägib ta ema elust paljulapselises peres Jüütimaal ja igasugu koerustest, mida nad tegid. Mh just:

[…] eller när de lekte positiv och min mor satt inne i en låda och sjöng, högt och falskt, medan Jørgen vevade i ett handtag och såg viktig ut och folk gladeligen betalade en slant för att få min mor tyst. (lk. 39)

Isa aga:

Andra gånger kunde min far helt plötsligt ge sin fantasi vingar och berätta smått surrealistiska sagor eller spökhistorier som han brukade sluta med ett lugnande: “För det första finns det inga spöken och för det andra är alla spöken som jag har sett snälla.” (lk. 39)

Hiinas nunnade koolis käimisest on ka mitu vahvat lugu, kasvõi see, kuidas üks problemaatiline poiss Boris otsapidi aknast alla on kukkumas – üks nunn veab ta tagasi tuppa, öeldes, et oleks ta hea, oleks ta võinud alla kukkuda, sest siis oleks teada, et hing läheb taevasse. Aga nüüd tuli ta tagasi tõmmata, kuna ta on selline kaabakas, et muidu läheks põrgusse. Või siis rääkides ühest Itaalia tüdrukust, keda oli pekstud ja “hullematki tehtud”, aga kes oli kurjategijale andestanud, ütleb ema Thomas, et see tüdruk oli pühak!

“Den flickan var ett helgon,” sa Moder Thomas med stort eftertryck, “för mannen inte bara slog henne utan han gjorde också nånting annat som var mycket, mycket värre.” Men vad det kunde vara som var mycket, mycket värre än att bli misshandlad till döds talade hon aldrig om för oss. (lk. 95)

Ja muidu oli Merete lapselik vaim väga avatud, ta tahtis alati koolis väga tubli olla (ja oligi), seega ta leidis, et võib-olla oleks see usuasi ja pühakuks saamine täitsa mingi perspektiiv, kuniks:

Fast när jag nån tid senare hittade en bok om stigmata med bilder av blödande sår på händer och fötter blev jag en smula betänksam – jag ville nog inte bli stigmatiserad lika lite som jag ville bli halshuggen eller misshandlad. Jag började inse att det andliga livet har sina risker. (lk. 96)

Edasi teismelisena Inglismaa internaatkoolis õppideski on palju toredaid lugusid. Muuhulgas näiteks nende hokimäng:

[…] fast vi spelade på gräs och inte på is var det minsann inget att skratta åt för vi spelade ungefär som indianerna som egentligen inte lär ha haft andra regler än att den sida som efter en viss tid hade flest överlevande hade vunnit. (lk. 107)

Sel ajal, kui ta Helsingis ülikoolis õppis, töötasid ja elasid vanemad Bulgaarias. Merete käis vaheaegadel seal, kuid ei elanud kogu aasta. Sõita oli võimalik lennukiga või rongiga läbi Moskva. Viimane oli märkimisväärselt põnevam:

Det var betydligt mera spännande men samtidigt strapatsrikt – jag har stått på stationen i Moskva i trettio köldgrader och bläddrat och bläddrat i en parlör för att hitta det ryska ordet för “bärare” och hela tiden bara kommit tillbaka till avsnittet “Hos frisören” och den artiga frågan: “Vill ni vara så vänlig och raka bort mina ögonbryn?” – på fyra språk. (lk. 120)

Ega juuksuriskäimine Bulgaarias teisiti polnud. Igati naljakas, tsiteerima ei jõua hakata. Diplomaatilisest elust rääkides tuleb ta raamatus juttu ka erinevatest teejoomistest, visiitidest ja dineedest. Kõik protokolli järgi. Mida teevad naised, kui mehed omavahel juttu ajavad, mida teevad naised, kui linna tuleb uus saadik. Kõige keerulisem oli otsustada, mida teeb naisdiplomaadi mees 🙂 . Aga lauavestlused, mis olid teinekord igavad ja pingutatud:

Vid middagar hade man ju en bordskavaljer som skulle konversera en men det var verkligen inte alla herrar som tyckte att det var vare sig lätt eller särskilt angenämt att konversera unga damer. Jag minns alldeles speciellt en herre som ingenting sa under soppan eller fisken eller kötträtten eller osten men som vid desserten tog sig samman och beslutsamt vände sig mot mig och sa: “Tycker fröken om att bada?” ( 🙂 lk 124)

Vietnami sõja ajal diplomaatilistel vastuvõttudel:

Vid de stora officiella mottagningarna serverades det de mest överdådiga byfféer med uppskärningar och sallader och ädla drycker i långa banor och där brukade i synnerhet de amerikanska diplomaterna ta för sig genast från början – dethär var ju under Vietnamkrigets år och amerikanerna visste att när det längre fram på kvällen blev tal så skulle bulgarerna och i allmänhet också det gästande statsöverhuvudet förr eller senare fördöma USA och då hörde det givetvis till att alla amerikanska diplomater avtågade i protest. “Jag är så rädd att jag inte ska hinna smaka på kaviaren innan de kommer till Vietnam,” var det en amerikansk dam som högljutt viskade vid mottagningen för shahen. Då var det förstås betydligt lättare för oss andra, mera neutrala – det enda vi hade att beklaga oss över var att vinflaskorna som stod framme i långa rader i allmänhet var tillkorkade men också det problemet löste sig när min praktiska mor började ta med sig en korkskruv i aftonväskan.

[…] Dessutom skulle jag ofta prata franska som jag kunde dåligt, och då var enda sättet att prata på själv – så visste man åtminstone vad samtalet handlade om också om den man pratade med inget förstod. ( 🙂 lk. 127)

Kuna tsitaate sai nüüd nii palju, siis ma paraku ühtegi ei viitsi ega jõua tõlkima hakata. Tänapäeval muidugi tõlgib google ka täiesti talutavalt. Soovitan igal juhul.
Rubriigid: raamat, sildid: , , , . Salvesta püsiviide oma järjehoidjasse.

Lisa kommentaar

Täida nõutavad väljad või kliki ikoonile, et sisse logida:

WordPress.com Logo

Sa kommenteerid kasutades oma WordPress.com kontot. Logi välja /  Muuda )

Google photo

Sa kommenteerid kasutades oma Google kontot. Logi välja /  Muuda )

Twitter picture

Sa kommenteerid kasutades oma Twitter kontot. Logi välja /  Muuda )

Facebook photo

Sa kommenteerid kasutades oma Facebook kontot. Logi välja /  Muuda )

Connecting to %s