12. Merete Mazzarella “Att spela sitt liv”

Kuna kaks raamatut olid ühes köites koos, lugesin üsna tihedalt järjest. See on ühtlasi ka Merete teine raamat (ilukirjandus). Sisuliselt jätkab esimese raamatu teemat – kirjutada endast. Pärast lapsepõlve. Kuidas mehega kohtus, kuidas käima hakkasid, lapse said. Ja siis mehest kuigi palju rohkem polegi. Peatükid on nagu eelmiseski raamatus erinevatest inimestest, nende lugudest. Näiteks siin on üsna pikalt ta mehe suguvõsast ja kummalistest tädikestest. Kohati on keeruline meelde jätta, kellest parajasti jutt (eriti, kui oled eelmisel õhtul raamatu pooleli jätnud), hiljem ununeb ka paraku kõik. Aga lood ja tema kirjutamisstiil on selles on ikka paras annus sarkasmi.

Esimeses töökohas ühes koolis, kui ta oli noor naisõpetaja (vbolla liiga pikk tsitaat, aga lõigu lõpp… noh, oli kuidagi nii elavalt ette kujutatav):

I ett lärarrum mötte jag Tisdagsklubben, en grupp stora, gemytliga, cigarrökande farbröder som hade varit kolleger länge och som i åratal hade ägnat rasterna åt att för varandra berätta Bellmanvitsar och historier om vad George Washingtons pappa sa när pojken som aldrig kunde ljuga bekände att han hade vält skithuset, och eftersom jag just på tisdagseftermiddagarna råkade vara den enda kvinna som hade timmar i skolan och eftersom lärarrummet var mycket litet kunde jag lämpligen trängas in i en vrå där jag satt och försökte låtsas som om jag ingenting hörde samtidigt som jag till herrarnas omåttliga förtjusning rodnade ända upp i hårrötterna. Efteråt har jag ibland funderat hur de skulle ha reagerat om jag en vacker dag hade skrockat högt och uppskattande och slagit mig på låret och sagt: “Men har ni hört denhär, då?” (lk. 194)

Kogu jutt sellest, kuidas ta lõpuks abiellus ja lapseootele jäi – noor tütarlaps tunneb, et nüüd antakse ta elule mõte. Sõbrannad kõik enne teda abiellunud ja kodu sisustanud ja ta tundis, et pole enam ühiseid jututeemasid. Äraspidise sarkasmiga kirjutab ta:

Mina väninnor hade nästan alla gift sig före mig och jag njöt av att äntligen vara kvalificerad att delta i samtalen om bostadssparande och heminredning – mer än en av mina väninnor hade ett hem där allt var så matchat och uträknat att man knappt kunde skjuta på papperskorgen eller flytta en soffkudde en halv meter till vänster utan att förstöra harmonin – och om hur mycket äkta männen hjälpte till. I något år hade jag suttit och känt mig utanför när det blev tal om hur mycket äkta männen slog sönder när de diskade, men nu kunde jag äntligen engagera mig på lika villkor. (lk. 198)

Nagu mainisin, oli siin juttu ta esimese mehe suguseltsist. Näiteks tädi Isabel, kes oli selline korralik Inglise proua:

Moster Isabel var mycket mån om klubbens goda rykte. Med klart ogillande brukade hon berätta om en medlem som hade tagit in där för att begå självmord. – Det var inte bara det att självmord enligt moster Isabel var uttryck för bristande självbehärskning eller ens det att kvinnan ifråga (som annars alltid hade gjort ett städat intryck) hade valt en så uppseendeväckande och föga estetisk metod som att kasta sig ut genom ett fönster, utan lika mycket det att hon hade hoppat så slarvigt att hon hade fastnat i TV-antennen. Sen dess hade det nämligen varit stört omöjligt att få klubbens fina nya färg-TV att fungera som den skulle. (lk. 217)

Üks markantsemaid kohti oli see, kus Merete laps sündima hakkas.

Efter ett par veckor började jag känna mig orolig och tycka att jag hade gått över tiden men Mr Dwyer [arst] bara klappade mig faderligt på magen och sa att han ännu aldrig hade upplevt en förlossning som inte hade blivit av förr eller senare. Fast sen förmulerade han sig en smula mera burdust: “Jag menar, jag har aldrig upplevt en förlossning som inte kommit igång, men längre fram kan det förstås gå hur illa som helst.” (lk. 219)

Või kuidas sünnitusmajas küsitakse (nagu hiljem selgus, hommikusöögi kohta, sest kõikidele polnud mune automaatselt ette nähtud):

Följande morgon vaknade jag av att en hjälpsköterska stack in huvudet i rummet och frågade: “Har ni ägg?” Jag blev inte så lite förvånad – visst hade jag fött barn, men lägga ägg gjorde jag ändå inte anspråk på att kunna. (lk. 221)

Või hirmust vastsündinud lapsuke maha pillata:

“Vad händer om jag tappar honom i golvet?” frågade jag darrande, och barnsköterskan svarade glatt: “Å, det är nog inte så farligt – han studsar, ska du se.” (lk. 223)

Ning siis sellest, kuidas ta poeg endale väikest õde tahtis:

Ville hade rentav ägnat en hel del tankemöda åt att hjälpa mig på traven genom att föreslå namn som han tyckte skulle göra sig tillsammans med Mazzarella, som Isabella, Arabella och Gabriella, och en dag när han just hade lärt sig läsa och satt och stavade på en tidningsnotis kom det triumferande: “Nu vet jag vad min lillasyster allrahelst ska heta – hon ska heta Salmonella.” (lk. 238-239)

Muidu on siin juttu sellest, kuidas ta vanemate juurde Indiasse sõitis oma beebiga ja paar kuud jõuluvaheaja ümber seal veetis – sealsetest inimestest, kommetest. Siis on juttu elust Kopenhaageni kommuunis, kui ta mõned nädalad Taanis kirjandusloenguid luges. Ja lõpetuseks pikk peatükk sellest, kuidas ta tasuta Läänemerekruiisile sai (koos Villega), sest ta pidas loenguid Põhjamaade kultuurist, kirjandusest ja poliitikast. See on tegelikult põhimõtteliselt samal teemal, kui Den försiktiga resenären – ja siin annab ta edasi kogu selle õõva, mis minul selliste reiside puhul tekiks. Siin tekib temal ka.

Rubriigid: raamat, sildid: , , . Salvesta püsiviide oma järjehoidjasse.

Lisa kommentaar

Täida nõutavad väljad või kliki ikoonile, et sisse logida:

WordPress.com Logo

Sa kommenteerid kasutades oma WordPress.com kontot. Logi välja /  Muuda )

Google photo

Sa kommenteerid kasutades oma Google kontot. Logi välja /  Muuda )

Twitter picture

Sa kommenteerid kasutades oma Twitter kontot. Logi välja /  Muuda )

Facebook photo

Sa kommenteerid kasutades oma Facebook kontot. Logi välja /  Muuda )

Connecting to %s