50. Theodor Kallifatides “Kärlek och främlingskap”

54121765See raamat ootas lugemisjärjekorras juba mõnda aega. Lõpuks sain aega läbi lugeda. Mingis mõttes tundub, et Kallifatides kirjutab viimasel ajal sama lugu ja asusin lugema teatud ettevaatlikkusega. Ja siis sain aru, et ma ei mäleta eelmistest raamatutest kuigi palju, aga tema jutustamisviis on mulle väga armas. Erinevalt mõnest eelnevast, mis olid pigem mõtteraamatud, on ta siin küll tagasi mingil määral autobiograafilisuse juures, aga väga konkreetselt ja süžee läbi. Noormees, kes on pagenud Kreekast riigikorra tõttu, õpib ülikoolis ideede ajalugu (meie mõistes filosoofiat). Magistrantuuris. Räägib elusündmustest sel perioodil ja iga sündmusega joonistub välja, kuidas üksinda võõral maal olles tundub ka kõik muu justkui millestki pidevalt ilma jäämine. Oma maast, oma rahvast, oma vaadetest ja lõhnadest ilma jäänuna jääb ta ka ilma näiteks koloneliprouast, kes talle palju Rootsi ja rootsi keele kohta õpetab (üürib talle tuba). Kuidas ta armub Raniasse, kes on teise mehe naine. Mis sellest suhtest saab. Kõik, milles tuleb loobuda, millest jääb ilma. Kõige taustaks ikka keel – et tunda, et armastada, tuleb end tunda hästi keeles, selle nüansse tajuda, tunda. 

Paraku ei ole mul kuigi palju aega kirjutada, seetõttu panen lihtsalt proportsioonitult palju tsitaate ilma leheküljenumbriteta, sest neid mul seekord pole. 

Den grekiska våren är lite sorglig. Det första man tänker är att den snart är över. Den svenska däremot bär med sig en sådan kraft och tro på sig själv som de första kristna. (sid)

Trots respekten för den store Descartes delade han inte dennes välkända maxim: cogito, ergo sum. Jag tänker, alltså finns jag.

Detta bevisade inte att människan finns utan att om hon finns så har hon en hjärna.

Christos maxim var en annan.

Man rör vid mig. Alltså finns jag. (sid)

Det fanns redan landsmän som anklagade honom för att ha blivit svensk. Hur mycket svenskare ville han bli? De lyssnade på hans försvarstal lika litet som de gamla athenarna lyssnade på Sokrates apologi.

Det var inte fråga om att bli svensk. Snarare tvärtom. Det enda sättet att behålla sin grekiskhet var att kunna försvara den på svenska, att kunna uttrycka den, att kunna demonstrera den i skrift och tal. Han var inte rädd att förlora det han var i det nya språket. Han var mera rädd att inte kunna visa det. (sid)

En ny tanke dök upp. Kanske är frälsningen inte en känsla eller en insikt, utan en omständighet. Omständigheten att vara tillsammans med andra. Att för en stund uppgå i en annan enhet, förbi sig själv. Det var kanske inte i tragedin som katharsis gavs utan i att vara på teatern tillsammans med andra. Att man bevittnade något tillsammans med andra. Varje samhälle skapade sina egna frälsningspunkter. (sid)

Han insåg att eremiterna inte drar sig undan för att glömma världen, utan för att minnas den.  Det var kanske det som var katharsis. (sid)

Man kan med visst fog säga att man inte kan ansvara för sina känslor. Man ansvarar dock för sina handlingar. (sid)

Han samlade på sina avsked som man samlar vackra stenar på en strand. (sid)

Det dåliga samvetet blir också en vana. Det finns knappast någon emigrant som inte har den. Det ingår i emigrationen. (sid)

Matias skakade på huvudet.

– Det är vi som gör livet. Det är mitt fel att jag förlorar henne. Jag slutade prata med henne…kom hem halvdöd…bedrog henne aldrig, men jag hade placerat henne utan att märka det bland mina ägodelar. Sådant som vi har och som vi alltid ska ha. Kärleken dör inte av sig själv… vi dödar den långsamt varje dag. En frånvarande kyss, en trött smekning, tomma blickar. Och nu är det för sent. Det är inte fem i tolv. Det är tolv och något… (sid)

– Jag är rädd att diktaturen kommer när som helst i vårt hemland, sa Christo.

– Jag är inte rädd för diktaturen. Jag är mera rädd för annat, sa Thanasis. [—] Jag är mera rädd för alla friheter vi har skaffat oss och som tillåter oss leva utan omtanke och utan skam. Jag vet hur jag ska förhålla mig till diktaturen. Men hur ska jag förhålla mig till dumheten, till ansvarslösheten? Det vet jag inte. Jag är rädd att vi håller på att demontera vår mänsklighet och det kommer att bli det stora problemet framöver. (sid)

Hon hade glömt att hundratusentals svenskar flydde Sverige för något sekel sedan och nästan inga återvände.

Sverige hade nått glömskans ålder. Det förflutna skulle till varje pris stuvas bort. Feodalstaten, kungarna av guds nåd, de nazistiska strömmarna före och under andra världskriget, allt skulle skyfflas ut till förmån för en ny demokratisk och socialt medveten ordning. (sid)

Sådana stunder greps han av djup tacksamhet för det förråd av kunskaper och insikter som kallas kultur och som för vidare det som är värt att föra vidare.

Människan är aldrig ensam. Hon är i sin kultur.

Det var kanske något som han kunde använda i sin uppsats. Människans existentiella ensamhet var kanske inget annat än ett fantasilöst påfund av megalomana egocentriker i vars värld inget annat rymdes än det egna egot. (sid)

Jag lever på kryckor. Det var fina svenska kryckor, men det var inte hans ben. (sid)

Kärlek utan förhinder är som vatten. Man dricker upp den och törsten försvinner.

Kärlek med förhinder är vin. Man dricker upp det, blir berusad och vill inte bli nykter igen. (sid)

Marja-Leena var så glad att se honom på det viset att hon fällde ett par finska tårar och man ska veta att dessa är dyrbarare än andra. (sid)

Lingid:

Rubriigid: raamat, sildid: , . Salvesta püsiviide oma järjehoidjasse.

Lisa kommentaar

Täida nõutavad väljad või kliki ikoonile, et sisse logida:

WordPress.com Logo

Sa kommenteerid kasutades oma WordPress.com kontot. Logi välja /  Muuda )

Twitter picture

Sa kommenteerid kasutades oma Twitter kontot. Logi välja /  Muuda )

Facebook photo

Sa kommenteerid kasutades oma Facebook kontot. Logi välja /  Muuda )

Connecting to %s