Järjekordne raamat, mille haarasin Rootsist (enam ei mäletagi, kas mõned nädalad tagasi või suvel). Ootused olid suured, olin kvaliteedis kindel. Ja pean ütlema, et … kas üldse suuremat pettumust saab kogeda? Piinav lugemine. Keegi kirjutas Goodreadsis, et tekib tunne, et välja on antud tegelikult 18-aastasena kirjutatud raamatu käsikiri… ja tõepoolest, “Testamendi” autorit ma ei tunne siin kuskilt ära. Esiteks on tunne, et ta on otsustanud kirjutada naisteemal filmimaailmas. Ehk siis põhimõtteliselt #metoo. Nii. Aga kui tahta sellest kirjutada, siis poleks ju vaja teha puust ja punaseks, jätmata lugejale endale mingit ruumi aimamiseks. Ametlik kokkuvõte on selline:
En het sommar. En plötslig mistral. Vad är egentligen vänskap? Och vad är egentligen sant?
Katja och Lou är bästa vänner. De möttes på teaterlinjen på Södra Latin, och medan Katja numera jobbar på ett ekologiskt kafé så har Lou blivit filmstjärna efter succén med storfilmen Babetta. En dag får Katja frågan om hon vill komma och tillbringa sommaren i ett sydfranskt chateau tillsammans med sin bästa vän. Hon blir inbjuden till ett slott, i vilket Lou bor tillsammans med en fransk filmlegend.
Trots att det är en värld som för Katja mer liknar fantasi än verklighet så återgår de till sin gamla relation där de delar allt, nästan som två syskon. Eller som två sidor av en och samma spegel? Snart dras nätet åt kring dem. Den ena märkvärdiga händelsen efter den andra uppdagas och sanning blir allt svårare att skilja från lögn – och kanske är deras vänskap till sist den sista pusselbiten i ett bisarrt och skrämmande skådespel?
Minategelane Katja on järeleandlik, sõber, kes teeb Lou eest kõik. Tema perspektiiv räägibki ka Lou’st kui imetoredast sõbrast, kuigi reaalsed sündmused ja käitumine, mida ta kirjeldab, maalivad lugejale teise pildi. Siis 70-le lähenev endine suur filmimees, kelle juures chateau‘sse Katja Lou’le külla kutsutakse. No ja mida see 70ne ikka muud teha oskab, kui suht esimesel õhtul Katjale oma riist suhu lükata. Ühel peol sõrmi sisse toppida. Ja lõpuks basseini ääres diivanil keppida.
Lou aga on löönud läbi Babetta filmiga ja pidevalt antakse mõista, kui oluline on rollide saamisel hoopis muu kui tõlgendusoskus või ausus. Mingeid asju lihtsalt tehakse filmimaailmas, lepi sellega, kullake. Ja kuigi Lou’d pidevalt ülistatakse, saab lugeja ka rohkem kui vaja viiteid selle kohta, kuidas too on anoreksia äärel, joob oma smuutisid, käib iluprotseduuridel, tegeleb joogaga – elab lihtsalt nukukese elu nagu…
Katja aga on taotlenud doktorantuuri, teemaks sooküsimused filmides. Lõpuks tuleb teade, et ta on vastu võetud. Muidu kügeleb ta seal chateau‘s niisama, imetleb oma sõbrannat, kinnitab endale, et nüüd on ise inimene ja nad pole enam nii lahutamatud kui gümnaasiumi ajal. Aga järjepanu püüab autor jätta mulje, et nad on üks – nad sulanduvad ühte, kannavad teineteise riideid, näevad end peeglis, on ise kui peegelpildid, jagavad meest, jne. No mis muud.
Peatükid vahelduvad “Babetta” filmi sisu kirjeldamisega. Mh mainib Lou mingil hetkel, et tema elu ongi üks Babetta film…
Ja siis ühel päeval saab Renaud (vanamees) insuldi, viibib nädalaid haiglas ja tuuakse natuke puuviljana koju. Lou otsustab lahkuda (sest teenija on ta läbi sõimanud, et tal pole mingit õigust seal olla), Katja samuti. Kumbki omas suunas.
Ja siis viimane peatükk, “Director’s Cut”. Lõpp räägitakse teisiti üle. Tekib tunne, et tegu on hoopis teise raamatuga – mitte sellega, mis venis nagu tatt ja kus oli kõik puust ja punaseks, vaid kus päriselt on mitu erinevat paralleelset võimalust. Ja ikkagi kuidagi selline 18-aastaste vaade ja lahendus. Ma ei suhestu selle raamatuga ikka üldse mitte ja minu soe soovitus on jättagi lugemata, sest sellega säästab aega ega pea seda teada saama the hard way.
- Intervjuu Aftonbladetis.
- GöteborgsPostenis kirjutab ka Mikaela Blomqvist: “Förhållanden gestaltas inte, utan hamras in. Om filmen ”Babetta” upprepas gång på gång att den är ”ikonisk”. Irriterar gör också en del till synes helt oavsiktliga upprepningar, där något som redan har beskrivits återkommer nästan ordagrant efter femtio sidor, och då på ett sätt som att det aldrig hade nämnts förut. Sammantaget ger det ett slarvigt intryck, som om varken Nina Wähä eller någon redaktör har brytt sig om att läsa boken. Bristen på ekonomi i berättandet leder också till att romanen aldrig fördjupas. Den konflikt som etableras på dess första sidor förblir densamma boken ut. Lou blir aldrig mer än en skiss av någon som är perfekt; Katja kommer aldrig till någon egentlig insikt om det bisarra i sitt eget beteende. Som för att understryka det ofärdiga i den egna berättelsen har Nina Wähä gett romanen två slut, där det andra kallas ”Director’s cut”. Självklart går de åt två helt olika håll.” Paraku vägagi nõus.
- Sinziana Ravini kirjutab Aftonbladetis: “När Wähä börjar väva in beskrivningar av den film som gjorde Lou världskänd, ”Babetta”, om en liten pigas förälskelse i en ungersk greve i början på 1800-talet, börjar jag bli irriterad. Wäha punkterar gång på gång den sliskiga miljön med reflektioner över kvinnors plats i filmhistorien och männens ständiga herravälde då och i dag. Trots att jag håller med om det mesta känner jag mig smått allergisk mot moral-estetiska programförklaringar som släpar männen till galgbacken.”
- Anna Tullberg Sveriges Radio.
- Matilda Olson, Kult.
- Anders Kapp, Kapprakt.
- Agri Ismaïl, Expressen: “Wähäs skildring av metoo-eran är komplex och mångfacetterad, men får mig även att grubbla kring romanens tidslinje: om romanen äger rum sommaren 2018, och Lou och Katja då är 34 år gamla, så är de födda 1984 och ”Babetta” bör därför ha spelats in 2003. Hur kan då filmen ”hänt parallellt” med filmrörelsen Dogme 95? Hur kan Katja hävda att ”alla i vår generation minns var och hur” de såg ”Pulp fiction”, när hon bör ha varit 10 år när den släpptes? Jag är visserligen väldigt dålig på matematik, men jag får inte ihop det.”
- Aurora Holm, Tove. “Romanen beskrivs av förlaget som en “hyllning till filmkonsten” och av Wähä själv som “50 % cineastporr, 50 % metoo-roman”.” Muidu kiidab erinevalt minust.
- Annika Wall armastab ka seda raamatut: “Jag älskar det Nina Wähä gör i ”Babetta”. Jag hänförs av den är både magnifik och storslagen, samtidigt som den är andlöst klaustrofobisk. Jag älskar att Nina Wähä tar filmens möjligheter till estetik in i romanformen. Jag älskar hur Nina Wähä kontrollerar sina romanfigurer som marionetter in till minsta filmruta. Jag älskar romanens båda slut. Mina superlativer räcker faktiskt inte till för att beskriva hur fulländad ”Babetta” är som roman och konstruktion. Nina Wähä är helt enkelt ett geni!”
- Jonna Fries i SvD (maksumüür)
- DN maksumüüri taga: “Nina Wähä har ett lustfyllt driv i berättandet men saknar komplexitet”.
SEHKENDAMINE 